En vintermorgon 1710 marscherade svenska soldater mot de danska ställningarna nordost om Helsingborg. Slaget slutade med svensk seger, men datumet och platsen anges olika beroende på vilken kalender och karta du följer.
Segern vid Helsingborg drev bort den danska invasionsarmén från Skåne
- Datum: 28 februari 1710 enligt svensk kalender, 10 mars enligt dansk och gregoriansk datering.
- Plats: striderna stod nordost om dåtidens Helsingborg, i ett område som i dag omfattar flera stadsdelar.
- Befäl: Magnus Stenbock ledde den svenska armén och Jørgen Rantzau den danska.
- Följd: den danska armén lämnade Skåne efter nederlaget.
Två datum beskriver samma slag
En del historiska slag får två datum i efterhand. Den svenska kalendern låg ur fas med både den julianska och den gregorianska, så svenska källor anger den 28 februari 1710 medan danska källor daterar slaget till den 10 mars.
Det är alltså inte fråga om två strider. Skillnaden är en följd av kalenderbruket, och den spelar roll när du jämför svenska minnesmärken med danska dokument. I svenska sammanhang är den 28 februari det etablerade datumet.
Efter Poltava blev Skåne nästa slagfält
Danmark gick in i kriget igen efter den svenska katastrofen vid Poltava 1709. Danska trupper landsteg vid Råå och ryckte in i Skåne, medan Magnus Stenbock samlade och tränade en ny svensk armé. Slaget vid Helsingborg blev kulmen på försöket att återta de tidigare danska landskapen.
De svenska och danska styrkorna var ungefär jämnstora när de möttes, men arméernas sammansättning och läge skilde sig åt. Stenbock kunde föra sina trupper söderut och hota de danska förbindelserna, vilket bidrog till att striden till slut stod utanför Helsingborg snarare än längre in i Skåne.
Ringstorp var bara en del av det utbredda slagfältet
Föreställ dig inte ett slag som utspelades på en enda liten kulle. Striderna låg i ett bredare område kring bland annat Brohult, Berga, Ringstorp, Filborna och Drottninghög, där dåtidens landskap såg helt annorlunda ut än dagens stadsbild.
En fackartikel från Försvarshögskolan beskriver hur den första hårda sammanstötningen skedde vid Brohuset, där danskt kavalleri överrumplade delar av den svenska vänsterflygeln. Detaljen nyanserar bilden av ett enkelt svenskt framryckande: striden började med ett bakslag för svenskarna, innan förstärkningar förändrade läget.
Jag tycker att just den inledningen gör slaget lättare att förstå som en rörlig och osäker strid, inte som en seger som var given från första stund. Försvarshögskolans studie om slaget återger hur förloppet utvecklades.
Förlusterna visar segerns höga pris
Segern blev dyr för båda arméerna, men förlustsiffrorna var tydligt ojämna. Enligt Helsingborgs stadslexikon uppgick de svenska döda, sårade och tillfångatagna till omkring 3 900, medan motsvarande danska förluster var omkring 7 400.
Siffrorna avser flera slags förluster tillsammans, inte enbart stupade. Det är en viktig skillnad: när en sammanfattning säger att en armé ”förlorade” ett visst antal soldater betyder det inte automatiskt att alla dog på slagfältet.
Segern avslutade invasionen men inte kriget
Efter nederlaget drog sig den danska armén tillbaka till Helsingborg och lämnade därefter Skåne. Danmarks försök att återta Skåne hade misslyckats, men stora nordiska kriget fortsatte på andra fronter. Slaget avgjorde därför inte hela konflikten, även om det satte stopp för den danska invasionen av Skåne.
Slaget fick också ett efterliv i stadens minneskultur. En minnessten restes vid Ringstorps vattentorn 1860, och ytterligare en kom till i närheten hundra år senare. Om du vill knyta slaget till konkreta föremål finns också föremål med anknytning till striden i utställningen ”Om Helsingborg” på Dunkers kulturhus.
Stadens gator döljer ett landskap från 1710
När du rör dig genom dagens Helsingborg är det lätt att tänka på slagfältet som en punkt på kartan. Men stridslinjen sträckte sig över mark där stadsdelar och vägar numera breder ut sig. Ringstorp ger en tydlig minnespunkt, medan uppgifterna om de kringliggande platserna hjälper dig att se hur stort området faktiskt var.
Den mest rättvisande bilden rymmer båda sidorna: en svensk seger som tvingade bort invasionsarmén, och en blodig strid med stora förluster för båda arméerna. Datumskillnaden påminner dessutom om att även ett välkänt historiskt slag kan lämna olika spår i svenska och danska berättelser.