När Sveriges östra rikshalva hotades 1808 stod Wilhelm Mauritz Klingspor högst i befälet över armén i Finland. Hans beslut att retirera har ofta gjort honom till symbol för ett misslyckat försvar, men ansvaret blir svårare att bedöma när man ser vilka instruktioner han följde och hur kriget faktiskt utvecklades.
Klingspor blev både fältmarskalk och en omstridd överbefälhavare
- Wilhelm Mauritz Klingspor levde 1744–1814 och blev fältmarskalk 1808.
- Före kriget hade han ansvar för arméns försörjning och ledde trupper i Finland.
- Återtåget 1808 följde i grunden regeringens instruktioner, men genomfördes på ett sätt som väckte kritik.
- Siikajoki och Revolaks blev svenska segrar, medan Sveaborgs kapitulation förändrade läget.
- Hans eftermäle påverkas av både nederlaget i Finland och hans roll i svensk politik efter statskuppen 1809.
Mauritz Klingspor var en erfaren officer med flera namn
Namnet Mauritz Klingspor syftar vanligen på Wilhelm Mauritz Klingspor, svensk greve, militär och fältmarskalk. Han föddes 1744 och dog 1814. I äldre biografier förekommer även namnformen Vilhelm, så stavningen kan variera mellan uppslagsverk och historiska texter.
Hans bana började tidigt. Enligt Uppslagsverket Finland fick han militär utbildning i Frankrike från tolv års ålder och deltog i sjuårskriget. Senare steg han snabbt i den svenska armén och fick ansvar för dess intendenturtjänst i Finland under kriget mot Ryssland 1788–1790.
Intendenturtjänst handlade om arméns praktiska försörjning, bland annat att ordna förråd och underhåll. Det är en bakgrund som lätt hamnar i skuggan av fälttåget 1808, men den visar att Klingspor hade erfarenhet av en annan sida av krigföringen än själva slagfältet.
Försörjningen gav honom rykte före kriget 1808
En armé kan inte försvara en front om mat, utrustning och ammunition inte når fram. Under fälttåget 1789 bidrog Klingspors ingripande enligt den äldre biografiska skildringen i Svenska män och kvinnor till att rädda arméns förråd vid Anjala när de hotades efter en svensk reträtt.
Det gör hans senare rykte mer sammansatt. Före 1808 hade han visat förmåga att hantera militära försörjningsproblem, samtidigt som han hade fått höga poster och kungligt förtroende. En skicklig organisatör var dock inte automatiskt en offensiv fältherre, och just den skillnaden blev tydlig när han åter fick överbefälet.
År 1802 utsågs han till överbefälhavare i Finland, men han vistades själv i Stockholm och befälet sköttes i praktiken av en ställföreträdare. När kriget bröt ut hade han alltså högsta formella ansvar, men var inte den befälhavare som kontinuerligt lett trupperna på plats.
Återtåget 1808 följde order men blev ändå omstritt
Ryska trupper gick in i Finland i början av 1808, och Klingspor tog över befälet i mars. Instruktionerna från Stockholm gick ut på att spara armén genom reträtt inför ett större planerat motangrepp senare under året. Det var alltså inte en strategi han utformade helt på egen hand, även om hans sätt att genomföra den har kritiserats.
Vid Siikajoki den 18 april vann de svenska trupperna en seger under Carl Johan Adlercreutz, och en ny framgång följde vid Revolaks. Men Klingspor utnyttjade inte segrarna till en omedelbar större framryckning. Planen var fortfarande att bevara styrkorna, medan den svenska positionen försvagades när Sveaborg kapitulerade.
Det är här den förenklade bilden av enbart feghet brister. Den äldre biografin beskriver både hans brist på initiativ och de svåra förutsättningarna, där stödet från Sverige inte räckte till. Jag tycker att den spänningen är mer upplysande än att göra honom ensam ansvarig för ett krig som avgjordes av flera beslut och brister.
Oravais och Sveaborg visar varför hans befäl bedöms hårt
Den svenska armén fortsatte norrut efter att Sveaborg fallit, och nederlaget vid Oravais den 14 september 1808 blev ett avgörande bakslag. Efteråt slöts ett stillestånd vid Lochteå. Klingspor begärde avsked, men återkom i tjänst 1809.
En viktig skillnad är att överbefäl inte innebar att Klingspor personligen ledde varje strid. Vid Siikajoki var Adlercreutz den operative befälhavaren, medan Klingspor stod högre i befälskedjan. Det hjälper till att skilja mellan hans strategiska ansvar för reträtten och de enskilda officerarnas beslut under striderna.
Den lokala historiska webbplatsen Oravais 1808 beskriver hans tidigare insats som generalintendent och hans roll i kriget. Tillsammans ger det en bild av en befälhavare vars styrka låg närmare förvaltning och försörjning än djärv fältledning, även om en sådan sammanfattning inte ensam kan förklara krigets utgång.
Efter Finlandskriget fick Klingspor en politisk roll i Stockholm
Klingspors historia slutade inte vid fronten. Han deltog i statskuppen mot Gustav IV Adolf 1809 och blev senare överståthållare i Stockholm. Under oroligheterna som ledde till mordet på Axel von Fersen 1810 kritiserades hans agerande, och han avsattes från sina poster.
Här går två omstridda bilder av honom ihop: den försiktige överbefälhavaren och ämbetsmannen som inte ansågs ingripa tillräckligt kraftfullt i en stadskris. Eftermälet handlar därför både om krigets nederlag och om hans politiska ansvar, inte enbart om reträtten genom Finland.
Hans eftermäle blir tydligare när man skiljer på ansvar och skuld
Det är lätt att minnas Klingspor som mannen som drog sig tillbaka, men den bilden lämnar bort regeringens instruktioner, försörjningsproblemen och att framgångar vid Siikajoki och Revolaks inte kunde vända läget efter Sveaborgs fall. Han bar ett stort ansvar som överbefälhavare, men det är svårt att göra honom till ensam förklaring till Sveriges nederlag.
För den som följer spåren efter Sveriges förlust av Finland är Klingspor därför en motsägelsefull gestalt: erfaren av arméns underhåll, försiktig i fält och senare indragen i en turbulent svensk politisk period. Det är just den blandningen som gör namnet mer intressant än den enkla etiketten feg general.