När Gustav Vasa blev svårt sjuk på Stockholms slott var döden nära, men den exakta sjukdomen går inte att slå fast. Han dog den 29 september 1560, efter en period med allvarliga besvär, även om den gamla uppgiften om ”kolera” lätt leder tanken fel.
Gustav Vasa dog efter en svår sjukdom, men diagnosen är okänd
- Dödsdatum: 29 september 1560, på Stockholms slott.
- Symtom: De historiska berättelserna beskriver bland annat diarré, kräkningar, hosta och huvudvärk.
- ”Kolera”: Ordet i äldre källor betyder inte säkert kolera i dagens medicinska bemärkelse.
- Begravning: Han jordfästes i Uppsala domkyrka den 21 december 1560.
Han dog på Stockholms slott efter en svår sjukdomsperiod
Under sensommaren 1560 blev Gustav Vasa allvarligt sjuk. Berättelser från tiden beskriver flera besvär, däribland diarré, kräkningar, hosta och huvudvärk. Efter en tillfällig förbättring försämrades hans tillstånd igen.
Kungens död inträffade på Stockholms slott den 29 september. Jag tycker att den mest hållbara formuleringen är att han dog efter en svår sjukdom, eftersom källorna beskriver sjukdomsförloppet men inte ger underlag för en säker modern diagnos. Läkartidningen återger både symtombilden och varför dödsorsaken inte går att fastställa.
Ordet ”kolera” är inte en säker diagnos på modern kolera
Här uppstår lätt en missuppfattning. I en äldre redogörelse förekommer ordet kolera, men på 1500-talet kunde det syfta på den antika läran om kroppsvätskor och den ”koleriska” gallan. Det betyder alltså inte automatiskt att Gustav Vasa hade den infektionssjukdom som i dag kallas kolera.
Den skillnaden är mer än en ordfråga: om ett historiskt sjukdomsnamn läses som en nutida diagnos blir slutsatsen säkrare än källorna tillåter. En modern historisk genomgång förklarar att den dåtida användningen av ordet inte avsåg kolera i dagens mening och bedömer att en tarminfektion är möjlig, utan att kunna avgöra vilken. Avhandlingen Inte vid helt sunda vätskor visar varför exempelvis dysenteri, tyfus och andra tarminfektioner inte kan skiljas åt med säkerhet.
Gravundersökningen visar långvariga besvär, inte dödsorsaken
När Gustav Vasas grav undersöktes på 1940-talet kunde kvarlevorna säga något om hans hälsa, men inte ge ett entydigt svar på vad som hände under de sista sjukdomsdagarna. Undersökningen visade bland annat omfattande tandförlust och förändringar i käkbenet, liksom tecken på kroniska besvär på andra håll i kroppen.
Det är en viktig skillnad mellan spår av långvarig ohälsa och en diagnos för en akut dödlig sjukdom. En skadad käke kan belägga gamla inflammationer och smärta, men den bevisar inte att infektionen som avslutade kungens liv började där. Den medicinhistoriska redogörelsen konstaterar att gravfynden inte gör det möjligt att identifiera den akuta sjukdom som orsakade dödsfallet.
Den långa tiden till begravningen berättar om kunglig ceremoni
Gustav Vasa dog i Stockholm, men hans begravning hölls i Uppsala domkyrka först den 21 december 1560. Mellan dödsfallet och jordfästningen gick alltså närmare tre månader, en uppgift som ofta försvinner när berättelsen bara fokuserar på dödsorsaken.
Fördröjningen hör ihop med den kungliga begravningens omfattning och förberedelser. Statens historiska museers samlingspost anger både dödsdagen och begravningsdatumet, medan Uppsala domkyrkas utställning beskriver processionen och gravmonumentets sammanhang. Döden blev därmed också en offentlig övergång från en regent till nästa.
Den säkraste slutsatsen är också den mest rättvisa
Gustav Vasa dog efter en allvarlig sjukdom med tydliga magbesvär, men den exakta dödsorsaken är okänd. Att kalla den för en viss sjukdom, eller att tolka 1500-talets ord ”kolera” som en säker nutida diagnos, går längre än det belagda underlaget.
Det vi kan säga med större trygghet är att han avled på Stockholms slott den 29 september 1560 och begravdes i Uppsala senare samma år. Mellan dessa hållpunkter finns en skildring av en svårt sjuk kung, men ingen slutgiltig medicinsk förklaring.