När ett främmande fartyg rör sig i Östersjön kan en svensk ubåt följa det utan att synas vid ytan. Ofta handlar uppgiften om spaning och avskräckning, men vad ubåten kan göra beror på dess klass, utrustning och läge.

Svenska ubåtar är byggda för Östersjöns särskilda villkor
- Östersjöns grunda och skiftande vatten har format svensk ubåtstaktik.
- Gotlandsklassen använder Stirlingmaskineri för att kunna stanna längre under ytan än en vanlig dieselelektrisk ubåt.
- Tre Gotlandsubåtar har moderniserats, medan HMS Södermanland tillhör den äldre klassen med samma namn.
- Blekingeklassen, även kallad A26, är nästa svenska ubåtsklass. De två båtarna väntas enligt det uppdaterade kontraktet levereras 2031 och 2033.
Östersjön gör tystnad och uthållighet särskilt användbara
En ubåt kan följa fartyg, samla in information och verka som ett svårt lokaliserat hot. I Östersjön, där kustlinjen är sönderskuren och vattendjupen varierar, kan en sådan närvaro påverka hur en motståndare planerar sin rörelse. Det är kombinationen av dold spaning och osäkerhet som gör ubåten användbar även när den inte avfyrar något vapen.
De svenska ubåtarna är konventionella, inte kärnkraftsdrivna. De kombinerar dieselmotorer och batterier med luftoberoende maskineri, vilket gör att de kan hålla sig under vatten längre än traditionella dieselelektriska båtar. Jag tycker att det är lätt att fastna vid vapnen, men i Östersjön är förmågan att vara svår att hitta minst lika intressant.
Från Hajen till Gotland har svensk ubåtsdesign följt havet
Den svenska ubåtshistorien började med Hajen, som sjösattes 1904. Under följande årtionden byggde Sverige upp en egen konstruktions- och varvstradition, med Karlskrona som ett viktigt centrum. Det är en historia om industriell kompetens lika mycket som om fartyg.
Med Gotlandsklassen tog utvecklingen ett tydligt steg. HMS Gotland sjösattes 1995 och var den första ubåten som från början konstruerades med luftoberoende maskineri. Försvarsmakten beskriver klassen som utrustad med Stirlingmaskineri, där en extern förbränningsprocess kan driva motorerna utan att båten behöver ta in luft från ytan. Det förlänger tiden i undervattensläge, men ersätter inte behovet av bränsle, batterier eller underhåll.
Det här är också en påminnelse om att svensk ubåtsteknik inte uppstod i ett vakuum. Äldre båtar gav erfarenhet av kustnära operationer, medan Gotlandsklassen kombinerade den inriktningen med nyare sensorer och längre uthållighet under ytan.
Stirlingmaskinen förklarar varför Gotland väckte uppmärksamhet
Det finns en seglivad förenkling om att en modern ubåt antingen är kärnkraftsdriven eller snart måste gå upp till ytan. Gotlandsklassen visar att det finns ett mellanläge: luftoberoende framdrivning kan förlänga undervattensperioderna utan kärnreaktor. Det gör inte ubåten obegränsad, men ändrar hur länge den kan vara svår att upptäcka.
HMS Gotland deltog i övningar med den amerikanska flottan efter att ha transporterats till USA 2005. Händelsen blev ett tydligt exempel på hur en konventionell ubåt kunde användas för att pröva ubåtsjakt mot en svårupptäckt motståndare. Men en övning är inte ett universellt bevis på att en ubåt alltid kan passera ett hangarfartygs försvar; resultatet påverkas av övningens upplägg och förutsättningar.
Jag tycker att den mest rättvisande slutsatsen är mindre dramatisk än rubrikerna ofta antyder: Gotlandsklassen visade att en tyst konventionell ubåt kan ställa avancerade flottor inför svåra sökproblem, särskilt i förhållanden som gynnar ubåten.
Tre Gotlandsubåtar har moderniserats medan A26 dröjer
Försvarsmakten uppger att de tre ubåtarna HMS Gotland, HMS Uppland och HMS Halland har genomgått omfattande modernisering. HMS Halland återlämnades till marinen efter sin uppgradering i januari 2026. Det ger Sverige moderniserade båtar i väntan på nästa klass, men löser inte på egen hand frågan om hur flottan ska utvecklas på längre sikt.
Den äldre Södermanlandsklassen är också en del av den svenska ubåtshistorien. HMS Södermanland har dessutom planerats för uthyrning till Polen från 2028, som en tillfällig lösning medan landet väntar på sina nya ubåtar. En uthyrning förändrar den svenska tillgängligheten under perioden, så den ska inte blandas ihop med att Sverige får fler egna ubåtar.
För den som följer utvecklingen är det därför klokt att skilja mellan tre saker: moderniserade Gotlandsubåtar, den äldre Södermanland och kommande A26. De fyller olika roller i tidslinjen, även när de nämns tillsammans i nyhetsrapporteringen.
A26 levereras enligt ny plan 2031 och 2033
Blekingeklassen, med projektnamnet A26, ska bli nästa svenska ubåtsklass. I oktober 2025 uppdaterade Försvarets materielverk och Saab kontraktet: de två ubåtarna ska levereras 2031 respektive 2033, och den nya sammanlagda kontraktssumman är cirka 25 miljarder kronor. Tidigare planer pekade på 2027 och 2028, så den äldre tidslinjen ger inte längre en rättvis bild av projektet.
A26 utvecklas för att verka i Östersjön men ska också kunna operera i större havsområden. Den svenska ubåtsförmågan bygger därmed vidare på samma grundidé som tidigare: anpassa båten till kustnära vatten, men ge den tillräcklig uthållighet och räckvidd för uppgifter längre bort. Försvarets materielverk beskriver den nya leveransplanen och kontraktsändringen.
Ubåtens styrka ligger i det som inte syns
En svensk ubåt märks sällan genom en dramatisk händelse. Ofta är poängen snarare att en motståndare måste räkna med att den kan finnas i området utan att veta var. Den osäkerheten är en del av avskräckningen, och Östersjöns geografi förstärker den effekten.
Från Hajen till Gotland och vidare mot A26 löper en tydlig linje: svenska ubåtar har formats av kust, skärgård och behovet av att verka oupptäckta. Det är den röda tråden som gör ubåten till mer än en teknisk farkost i Sveriges försvarshistoria.